the creature grows degenerate
oj jag vet, det känns som om jag lipar om min fruktansvärda hjärna en himla massa här, och jag ber om ursäkt, för det är något väldigt passivt aggressivt över det hela, jag är liksom medveten. Min Hemliga Offentliga Dagbok, LÄS EJ!!! men jag vet inte, jag menar, jag vet inte hur jag annars ska prata om det. måste jag ha typ femtio konversationer med nära och kära som alla ser likadana ut: "bara så du VET så är allting okej, förutom - och det är verkligen inte SÅ allvarligt, så ta det inte för seriöst och snälla skicka inte ledsna, snälla email om det för det kommer bara få oss båda att må ännu värre, jag när jag får det och du när jag inte svarar på det på grund av den förlamande känslan jag nu ska beskriva - men 90% av tiden så fänns det som om jag är i en soppkomprimator och håller på att krossas till en liten kub av enorm ilska och sorg?" ugh, nej tack, jag väljer Hemlig Offentlig Dagbok.
jag har varit ett totalt jävla headcase sen förra hösten, egentligen. inte för att det var speciellt bra innan det heller, men just nu är det faktiskt rätt illa. jag skulle försöka förklara hur jag mådde för en vän och det enda jag kunde komma på som liknelse var, om ett totalt psykist sammanbrott är när man börjar smörja skit på väggarna, så är det här som en psykisk stressfraktur. en konstant huvudvärk. ett vrål som ligger och lurar bakom tänderna på mig; jag vill kräkas tills alla mina organ kommer ut ur mig, helst på personen jag pratar med. det känns hela tiden som om jag släpar min kropp genom en mardröm, och inte en spännande mardröm som när man kommer till jobbet utan kläder, utan en riktig sådan. bara fruktan och kvicksand. plus att jag inte sover någonting, vilket ger hela världen en surrealistisk desperation som klänger sig fast vid allt jag säger eller gör eller tänker.
det känns lite bisarrt att vara en människa som i sitt jobb har ansvar för andra människor, när jag just nu inte skulle lita på mig själv att göra frukost, ens.